omnibaravisste

Mardrömmar inatt igen. Precis som vanligt då. Har haft mardrömmar i tre veckor och tänkt på mitt min förr förra pojkvän. Jag förstår inte varför!!!! Jag ska börja gå hos en av mina gamla kuratorer iallafall. Vilket jag tror kan hjälpa mig på vägen. Jag hoppas det. Jag är nog tillräckligt stark att dela med mig av allt igen eftersom jag delat med mig av allt som jag varit med om för er, inte sant? Va tror ni?

Nu ska jag gå och kräkas, för äta det kan jag inte.

Det blev visst inte att jag skrev sist men jag tänkte skriva lite ikväll eller man kanske ska kalla det natt? hihi. Jag har umgåts med min bästa tjejkompis idag, henne pojkvän och våran gemensamma vän. Vi har haft kul och trevligt tills jag gick hem en sväng. Skulle träffa en kille, som jag tycker väldigt mycket om.. Hade bestämt att vi skulle ses men det blev inte så ikväll och helt plötsligt började jag tänka på honom igen. Mitt ex. Eller egentligen mitt ex ex om man kan kalla det så..

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag mår så psykiskt dåligt och kan inte äta längre för jag hela tiden tänker på honom och hur han gjort mig illa både psykiskt och fysiskt. Mitt självförtroende är nere på noll, och jag kan inte få det att bli bättre hur många komplimanger jag än får eller vad snälla saker som mina nära och kära säger till mig.

Hur skulle ni må att bli kallad tjock, ful, äcklig och att man ser ut som en hora, fast man klär sig precis som alla andra? Att få höra all sån där skit i över ett år. Det tar på krafterna. Jag har aldrig haft riktigt bra självförtroende, men efter att ha varit tillsammans med en kille som hela tiden påminner mig om allt de där gör mig galet ledsen psykiskt.

Jag kan börja med att säga att jag och min pojkvän var tillsammans i över två år och han var världens bästa pojkvän. Min första och min ända stora kärlek. Det fanns ingen jag älskade lika mycket som han. Vårat första år var underbart, det kunde inte bli bättre, dock förlorade jag alla mina vänner pågrund av alla svartsjuka. Jag fick bara vara med honom, ingen annan.

Jag sov hos han varje dag i nästan ett år. Så jag tappade kontakten med min mamma också. Valde pojkvännen före henne. Hon blev såklart ledsen och började supa, mer än vanligt. Idag kallar jag henne alkoholist. Det är väldigt jobbigt. Varje vecka, spelar ingen roll om det är vardag eller inte, så kan hon ringa, stupfull och förklara hur mycket hon saknar att jag inte bor hos henne.. och de tar på krafterna. Jag saknar min mamma. Jag saknar henne inte som hon är nu....

Sommaren 2006 förlovade vi oss, väldigt tidigt jag vet. Men vi var så kära fortfarande och vi var så lyckliga tillsammans. I slutet av sommaren 2006 var han otrogen när han var på partyresa med sina kompisar. Det var då allt brast. Jag var så ledsen och jag krossades psykiskt! Vela lämna honom för vilken tjej säger inte till sig själv att "jag ska aldrig ha en kille som är otrogen eller slår mig" ? Jo, alla kan jag tänka mig.. Men så var faller. Han gick över gränsen. Jag vela lämna honom, men fick inte ... Jag tröstade honom för han ångrade sig så mycket, sa han. Jag vet att han gjorde det, för han kunde förlorat en väldigt bra tjej! Jag sökte tröst hos mina kuratorer, både på skolan och ungdomsmottagningen. Jag fick den hjälp jag behövde, eller vi kom iaf en bit. Sen vågade jag inte mer, var rädd att andra skulle tro att jag var sjuk mentalt, vilket jag också var ! Men jag vela inte att andra skulle veta det. :( Jag var så svag och rädd.. Slutade gå hos mina underbara kuratorer. (heter de verkligen så?) ....

Då fortsatte han att gå över min gräns... Han började slå mig! Började alltid med att vi bråkade, jag tog upp att han varit med en annan och de var då han blev så arg och slog mig för första gången! Han började själv grina, och bad om ursäkt, som alla andra som misshandlar sina flickvänner så säger dom ju alltid "snälla, lämna mig inte, de kommer inte hända igen, jag lovar".. Jag gick på det. Stannade hos honom trots att det upprepades flera gånger i veckan i över ett år! Jag förstår inte hur jag stog ut. Ett tag var jag inne på att ta livet av mig, faktiskt.

Jag har haft en bästakompis förrut, som försökte ta livet av sig ett flertal gånger och jag förstog aldrig hur hon ens kunde tänka tanken. Jag tänkte liksom "hur kan hon vela lämna sin familj, vänner, allt? är de värt de?" Men då insåg jag.. Att man kan må så psykiskt dåligt att man verkligen vill dö, man vill inget annat. Men jag kom över det och försökte tänka positivt, jag försökte.

I årskurs 8 gick jag nästan aldrig i skolan, konstigt att jag inte fick gå om faktiskt. Men jag var omtyckt av lärarna och de kanske berodde på det. Jag fick faktiskt inte gå till skolan pågrund av min pojkvän. Han tvingade mig till att vara med honom varje da´, hela dan. Så jag gjorde som han sa, alltid. Gjorde allt för att det skulle bli som förr. Vilket jag egentligen skulle förstått att de aldrig skulle kunna bli som förr efter de han gjort mot mig. Jag kunde inte släppa det. Först var han otrogen, sen slog han mig, det blev inte direkt bättre om man säger så..

Ett flertal gånger har jag velat polisanmäla honom, men jag har inte vågat. För han har hotat mig med att han ska ta livet av sig och han menade det verkligen. Han försökte säkert tio gånger under tiden vi var tillsammans. Men han gjorde det mest för att skrämma mig och för att jag skulle stanna kvar, sa han själv. Sjuk kille va?

Jag blev gravid vinter 2006, var till ungdomsmottagningen och hämtade ut ett dagen efter piller, men glömde ta det! Jag var i åttonde veckan och skulle få göra medicinsk abort, jag och min pojkvän var båda säkra på att vi inte ville ha kvar fostret. Han slutade stötta mig, han gjorde tillochmed slut med mig under tiden som jag väntade på att få en tid på sjukhuset.. Jag förstår inte hur jag orkade stå ut med honom. Hur kan man ens tänka tanken på att lämna sin gravida flickvän? De är ju just då som han behöver stötta henne som mest. Men det var ju ett as jag var tillsammans med, de är ju helt klart. Han gav mig hårda slag mot både mage och ansikte under tiden som jag väntade med att göra abort.

Min pojkvän följde aldrig med mig till sjukhuset.. Utan jag frågade min storebror om han kunde hjälpa mig och som alltid fick jag svaret "jag hjälper dig, vad de än är". Alltid har han hjälpt mig och jag är så tacksam att jag har honom. Jag vågade inte berätta för mina föräldrar om att jag var gravid, bara storebror fick veta.

Det var blod inräknat och jag tycker att det är misshandel om de upprepas ungefär varje vecka i ett års tid. Han slog mig hårt mot ansikte och det var oftast därifrån jag blödde. Hade blodsprängda ögon, svullen läpp, blåtira eller liknande märker på kroppen, ofta blåmärken också. Det var en stor anledning till att jag struntade i nästan hela nian också. Jag vågade mig inte dit. Jag var värd så lite att min pojkvän fick slå mig varje gång han blev arg..

Jag vågade inte berätta för någon, inte ens min bästavän. Jag ville att folk fortfarande skulle tro att vi var de bästa paret, som aldrig bråkade och som aldrig hade några uppehåll. Men egentligen var vi väl de sämsta paret med uppehåll stup i kvarten sista året. Han slog ofta sönder sin förlovningsring, ställde ringen uppåt och slog ett hårt slag ovanpå den. Den var alltid krokig.

En gång ... slog han en hammare mot mitt huvud men träffade garderoben och det blev ett stort märke på den. Om den hade träffat mig i huvudet skulle jag nog inte vara speciellt normal, för det var ett väldigt hårt slag han gav av. Hur som helst. I slutet av 2007 lämnade jag honom.

Hans familj och jag kom väldigt nära varandra och även min familj med han. Dom verkligen älskade honom. Jag sa ju aldrig att han var dum mot mig... vilket jag ångrar idag. I två månaders tid ringde han konstant varje dag, och kom förbi mig oväntat flera gånger i veckan, men jag var trött på att må piss och släppte aldrig in han eller tröstade honom aldrig när han grät i telefonen.

Vi hade ristat in våra första bokstäver i ett träd, på ett ställe inärheten av mitt hus. Jag tror de står kvar än idag. Han brukade sitta där och tycka synd om sig själv. Alltid var det han det var synd om. Inte mig. Vi träffades en gång, vi bråkade. Han berättade att han varit med fem andra tjejer samtidigt som han var tillsammans med mig och att det var så skönt att variera sådär. Jag hatar honom. Förstår ni det? Skulle du tillåta din pojkvän att slå dig/vara otrogen, bara för att du älskar honom högst av allt på jorden? Gör aldrig de tjejer. Nu låter de väl som att de bara är killar som slår sina flickvänner, men så är det ju inte. Men fallet var ju så just nu.

Jag fixade sju vg:n från ig:n på en termin, det var när det var slut mellan mig och killen som jag började sköta allting. Jag lyckades komma in på den linjen jag ville och jag fortsatte ha en galen ex pojkvän efter mig som skulle spöa alla mina killkompisar..

När det varit slut i ungefär ett halvår, ja, för fyra månader sen alltså. Det var då jag berätta om mitt och pojkvännens förhållande för min bästavän. Hon började grina för hon blev så ledsen att jag inte berättat något för henne och att hon inte märkt och förstått när hon fått sms mitt inatten där det står något i stil med "snälla hjälp!". Varje gång vi träffades efter att hon fått något liknande sms så sa jag alltid att jag bara skojade, och blåmärkena, blodsprängda ögonen, blåtiran eller uppsvälld läpp, jag skyllde alltid på annat. Gått in i en dörr, ramlat ner för trappen, bet mig i läppen, inte sovit något på flera dygn. Jag verkar vara en duktig lögnare jag..

Det har nu gått lite mer än tio månader sen jag lämnade honom och jag kan fortfarande inte sluta . Jag vet inte varför jag tänker på honom, varför vill jag ta upp kontakten med honom? Varför hatar han mig och inte jag honom? Egentligen hatar jag ju honom men samtidigt saknar jag att ha honom vid min sida. Hur sjukt är inte det?

Nu måste jag sova för nu har jag gråtit alldeles för mycket igen. Sköt om er och ta aldrig skit av era pojk/flickvänner. Misshandel är inte tillåtet, kom ihåg det!

.. till min blogg. Jag kallar mig själv för Anna, är sjutton år och jag är en väldigt anonym person. Jag fick mina tankar på att göra en egen blogg för att kunna skriva av mig mina problem som jag har och som jag haft. Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, utan jag vill bara ha någonstans att förvara allt. Jag vill skriva mest för att folk jag inte känner ska kunna tycka till och jag som varit utsatt för dessa problem, kanske kunde få möjligheten att kunna hjälpa till och finnas där för er som drabbats eller drabbas av det jag drabbats för. Jag funderar på att skriva ett inlägg väldigt snart men vi får helt enkelt se om jag hinner med det.

Tänkte skriva lite om vad jag tycker om så ni får en bild av mig:
Jag gillar att åka longboard, umgås med mina fina vänner och min såkallade familj. Jag har en underbar bästavän, i bloggen kan jag kalla honom för Johan.

Jag har däremot väldigt kasst självförtroende så jag hatar att få elaka kommentarer för jag tar väldigt illa upp och om det är någon som vill tycka till, så stå för det. Jag hatar falska personer. Punkt slut, tack och hej. Det blir nog ett inlägg snart.